Historik om Idalaområdet

Allting började på Idala gården som ägdes av Ida och Ludvig Mårtensson när de i slutet av 1940-talet bestämde sig för att stycka av en del av sin skog till tomter. Dessa tomter köptes av folk som ville bort ett tag från stadens pulserande liv och ut till den fina naturen på Idala. På den tiden fanns inte Raggeborgs- och Klowsholms villaområde, inte heller Idala skolan eller bostadsområdet intill. Idalavägen som då bara var en markväg avsedd för kringliggande gårdars traktorer, kantades av åkrar och ängar fram till det som i dag är Idala området. De vägar som i dag är områdets småvägar var i stort sett bara brandgator. De som hade köpt tomt en bit in fick själv röja och gräva upp rötter för att få väg fram till sin tomt. Tomten röjdes för att göra plats till en liten stuga, Träd fälldes och blev till ved med hjälp av handsåg och yxa, gräs och sly fick ge vika med hjälp av en lie. Vilket innebar att övriga boende och djur kunde njuta av friden och lugnet trots att det rådde nybyggare liv. Något att tänka på i dagens mekaniserade samhälle där motormaskinerna dundrande oväsen ljuder över området vardag som helg. På den tiden var det en pionjärs idyll nästan som hämtat ur "Lilla huset på prärien" och sakta växte området fram.

Man insåg att det fanns problem man behövde lösa tillsammans och Erik Gustavsson, som var skogsförvaltare och en eldsjäl för området under hela sitt liv, samlade några män och tillsammans bildades Idala Villaägareförening. I början var det frågor som att göra Idalavägen framkomlig och farbar men man utbytte även erfarenheter, råd och namn på personer som med hjälp av slagruta var duktiga på att hitta vattenåder på tomten så man visste var man skulle gräva sin brunn. En söndag varje sommar tog man sin kallelse och gick man ur huse för att delta i villaförenings årsmöte, som oftast avhölls i ett gathörn eller på allmänningen vid Promenaden. Där stod Erik Gustavsson på en uppochner vänd låda för att kunna blicka ut över församlingen och ibland blev diskussionerna ivriga och höga.

Efterhand som fler köpte och byggde upptäckte snart handlarna runt omkring att ett nytt område hade vuxit fram och dom kom med sina varubussar. Det var brödbil, drickabil, två fiskbilar också varubussen från Humlamaden som bland annat hade mjölk och grädde i en kommod i bilen. Hade man tur var mjölken och grädden frisk men om det var en varm dag kunde den vara sur, men lyxen att kunna gå ut och handla nästan vid tomtgränsen uppvägde sådana petitesser. Den kommersen höll i sig ända fram till mitten av 80-talet.

Idala området blev en idyll och man njöt av att kunna strosa i dess fina natur. Man kunde gå lilla skogsrundan, då vek man av från Villavägen och gick det som i dag är Promenaden som innehöll några enstaka hus. Eller så kunde man gå den stora skogsrundan, då fortsatte man Villavägen fram och vek av på stigen (i dag Hövadsvägen) där fanns bara skog med rikligt av bär och svamp. Ville man ha riktigt spänning som barn då gick man ner till bäcken i ravinen och fångade fiskyngel eller om man var modig fångade kopparormar. Ibland kunde det hända att Ludvig Mårtensson dök upp med sitt gevär och förhörde sig om vem man var och vad man gjorde i hans skog. Efter redogörelse om vad man hette och var man hörde hemma fick man gå. Allemansrätten var inget som Ludvig Mårtensson ansåg gällde hans mark utan man fick vistas i hans skog på nåder. Men det var likväl ett paradis för vuxna och barn.

Varje sommar på årsmötet enades man om nya steg mot modernisering. Man fick sophämtning och tömning av dasstunnan så att man slapp göra detta själv, En sommar stod där två plåtlådor i hörnet av Idalavägen/Tallgången, en lila som det stod Arbetet på och en blå med texten SDS. Detta innebar att man kunde flytta sin prenumeration av tidningen från stan och hämta den i någon av lådorna. En annan sommar slapp man gå in till telegrafstationen i byn för att ringa, för då stod där en tjusigt grönmålad telefonkiosk på motsatt sida av tidningslådorna. Den sommaren blev 10 öringar hårdvaluta som det absolut inte fick handlas för utan som skulle sparas i en burk för bruk vid kommunikation med omvärlden. En nymodighet som inte bara var till glädje för de vuxna utan även för barnen som genom att lyfta på trägolvet i kiosken kunde hitta nertappade 10 öringar som gav mången god sommarglass. På den tiden fick man något för pengarna. Nya steg togs och elektriskt ljus gick att få installerat. En lyx att bara vrida på knappen, slippa fotogen lampor och stearinljus även om man fick ha dem i beredskap då elen på den tiden var via luftledningar och mycket känslig. Vid åska, blåst eller snö kunde den vara borta i timmar. Vägarna förbättrades och det kom gatubelysning om ån glest. Ett år grävdes det och lades ner rör så att man kunde koppla in sig på bondens vatten till det rimliga priset av 150kr/år. Då slapp man hålla på med sin egen brunn. Ett annat år kunde de som ville kommunicera med omvärlden hemifrån göra det genom att koppa in telefon. En stor tilldragelse när den stora svarta bakelit telefonen med metall snurra kom på plats i stugan. Modell långt ifrån dagens som inte är större än ett visitkort.

På 70-talet när området Nils Påls väg styckades och det lades kommunalt vatten och avlopp fick även "gamla" området möjlighet att ansluta sig, vilket de flesta gjorde. Det var början till förändring av området från att ha varit ett nästan genuint sommarstugeområde till att sakta bli ett permanentboende område. Snart styckades det även för Skogängavägen och Hövadsvägen.

Många steg har tagits under årens lopp från pionjär till ett modernt område, oavsett om det varit stora eller små steg har man alltid varit noga med att värna områdets karaktär och att göra så lite skada som möjligt på naturen. Många eldsjälar har engagerat sig och lagt ner mycket ideellt arbete med att förena medlemmarna i nya steg men ändå bevara området unika karaktär och dess underbara natur så att idyllen har kunnat få vara kvar, Det tar många år att bygga upp ett område att bli trivsamt och bra att bo i men det går väldigt fort att rasera det och skadorna går oftast inte att reparera när man för sent inser vad som hänt, så man måste tänka efter före.

Här är sevärda länkar från Veberöd lokalsida klippbok som handlar om Idala:

Sidan 6, sidan 32 och sidan 42.